Min kropp gick sönder
Mitt i allt jobbigt som händer i sitt liv så måste man försöka komma ihåg att hinna vara tonåring också .. När jag slutade med min gamla sport för att jag blev tillsammans med min tränare så började jag direkt att träna på gym , jag hade tränat ganska så mycket innan så jag va ganska så van. Jag började med att träna 2 gånger i veckan, sen blev det 3-4 dagar i veckan sen blev det 5 dagar och till slut så var jag där och tränade 7 dagar i veckan. Jag kombinerade konditionsträning med styrketräning och en hel del boxning. Jag började äta mindre och träna mer, vissa dagar gick jag inte ens till skolan för att jag var tvungen att hinna träna. När det var som värst så tränade jag 2-3 timmar om dagen 7 dagar i veckan, då sa min kropp stopp. Jag föll ihop i omklädningsrummet på gymmet. Jag fick ringa min pojkvän (Ante*) som kom och hämtade mig. Han fick bära ut mig ur bilen, jag hade inga krafter kvar i kroppen. Jag pratade med en läkare som förbjöd mig att träna på 4 veckor och sa att jag absolut inte fick träna mer än max 4 gånger i veckan. Jag blev sjukskriven från skolan och låg hemma i sängen i en vecka och orkade inte göra någonting. När min kropp väl började fungera någelunda bra igen så va det första jag gjorde självklart att åka till gymmet. På gymmet så kändes som att jag försvann lite, blev en i mängden , vilket inte var allt för vanligt. Det tog inte många dagar innan Ante kom på att jag hade börjat träna igen.
Då gjorde han en väldigt bra sak.
Han satte sig ner och pratade med mig om vad som höll på att hända med mig, att jag inte kunde blunda längre, att jag var tvungen att inse att det var för min egen skull jag var tvungen att sluta träna eller iaf dra ner på det. Att min träning egentligen hade med huvudet att göra.
Det var ingen som hade sagt till mig innan. Då förstod jag, jag tyckte att det va skitjobbigt just då men efter ett tag så kändes det så bra att det var någon som hade berättat hur det låg till för mig!
Och vad ville jag ha sagt med detta inlägg ?
Jo, att man måste lära sig att inse att man har problem och inte bara låta dom vara. Det funkar inte i längden.
Jag önskar att alla fick ha den turen att ha en sån underbar människa som Ante vid sin sida.
Jag hoppas verkligen att ni som ser ett liknande beteende hos en närstående försöker att göra det samma, för det hjäpte mig något oerhört mycket!
Då gjorde han en väldigt bra sak.
Han satte sig ner och pratade med mig om vad som höll på att hända med mig, att jag inte kunde blunda längre, att jag var tvungen att inse att det var för min egen skull jag var tvungen att sluta träna eller iaf dra ner på det. Att min träning egentligen hade med huvudet att göra.
Det var ingen som hade sagt till mig innan. Då förstod jag, jag tyckte att det va skitjobbigt just då men efter ett tag så kändes det så bra att det var någon som hade berättat hur det låg till för mig!
Och vad ville jag ha sagt med detta inlägg ?
Jo, att man måste lära sig att inse att man har problem och inte bara låta dom vara. Det funkar inte i längden.
Jag önskar att alla fick ha den turen att ha en sån underbar människa som Ante vid sin sida.
Jag hoppas verkligen att ni som ser ett liknande beteende hos en närstående försöker att göra det samma, för det hjäpte mig något oerhört mycket!
Kommentarer
Trackback
