Oförlåtligt
Jag kommer antagligen aldrig att kunna få en normal syn på sex, för dom allra flesta verkar sex vara något mysigt som man delar med någon man verkligen tycker om . Jag har inte den synen , den synen försvann när en äldre man slet av mig alla kläderna när jag var 7 år gammal och våldtog mig. Även om jag inte förstod det då så vet jag nu att det var så oerhört fel av honom , det är oförlåtligt. Efter våldtäkten visste jag inte vad som hänt och trodde att det kanske var något som hände alla 7 åringar.
Nästa gång jag hade sex så var jag 13 år gammal, ingen av mina vänner hade ens börjat tänka i dom banorna då , och för mig så var det inte en sån stor grej. Jag hade mer och mer sex med olika personer , oftast så var det inga känslor alls inblandade, inte från mitt håll , för jag kunde inte känna något , jag vågade inte . Jag va mest rädd att killen skulle slita av mig alla kläderna och tvinga mig till något jag inte ville. Jag har känt den rädslan länge och det var först när jag blev 15 och blev tillsammans med min dåvarande pojkvän som jag våga slappna av och försöka hittat tillbaka till den jag verkligen var, för i 8 år så hade jag gått runt och varit rädd , men med min dåvarande pojkvän som vi kan kalla Ante (han kommer med största sannolikhet att dyka upp i mina kommande inlägg) kunde jag berätta allt för , han tog verkligen hand om mig , han hjälpte mig att bli trygg igen.
Hej, det är jättebra att du vill hjälpa andra. Jag har ju inte mycket erfarenhet men ska försöka svara på din fråga=)
Det jag tror är bäst är, ge det tid..prata med nån är jätteviktigt. Det blir bara värre om man försöker förtränga det oavsett vad man råkat ut för, det vet jag själv. Man säger ju att tiden läker alla sår, det kanske låter löjligt men det är delvis sant. Man kan aldrig glömma vad som hänt, men man måste bearbeta det och låta det ta sin tid hur jobbigt det än är. Men man ska aldrig tiga om det och bära runt på det ensam, man måste försöka ta steget och be om hjälp. Det är det ord man behöver säga, ta mod till sig och bara få ur sig ordet: Hjälp. Jag tror man måste prata, låta tiden läka såren och ta det och försöka göra sig själv till en starkare människa. Man kan känna att den person som utsatt en för vidriga saker har stulit en bit av vem man är, jag vet att det är hur svårt som helst speciellt när man är ung att ställa sig upp och säga nej. Denna person ska inte förstöra hela mitt liv, man ska försöka resa sig och ta hjälp av andra och bli en starkare självständig person som bestämmer över sig själv och inte vara ett offer resten av livet. Detta kanske är lätt för mig att säga som inte varit med om en våldshandling eller liknande, men jag vet hur det är att må dåligt. Och att bara ta steget att be om hjälp är en seger i sig själv.
Vet inte om detta var ett svar på din fråga, men hoppas det hjälpt nått=)
Ha det underbart, kramen
