En vän
Jag har verkligen svårt att släppa in folk i mitt liv. Det finns ett fåtal . En av dom kan vi kalla Christian* . Christian och jag träffades när vi började i samma klass på gymnasiet, vi hade skitkul första terminen, vi festade, jävlades med folk och trivdes jäkligt bra med varandra. När vi känt varandra i ca ett halvår så började vi få en allt djupare relation, vi började pratade med varandra om våra problem och våra tidigare liv. Vi umgicks jämt i skolan, pratade i telefon ca 2-3 timmar per dag( vilket inte var så populärt hos min dåvarande pojkvän Ante* men men). Jag berättade bara om en liten del av mitt såkallade tidigare liv, men jag tror inte riktigt att han förstod. Han började prata med mig om hur jobbigt han hade det, och att han varje dag brottades med självmordstankar. Jag blev självklart jätteorolig.
Sen så kom det en fest, den va utomhus i mars, men vi hade en stor eld och ett vindskydd . Vi drack endel och när vi blev ensamma så började Christian berätta att han hade starka känslor för mig som var med än vänskapliga. Jag blev livrädd, eftersom jag inte kände samma sak och dessutom hade pojkvän. Jag började dricka allt mer, och tillslut så blev jag riktigt full och började frysa så mycket så att jag skakade. Christian tog av sig endel av sina kläder och la över mig, och sen så försökte han kyssa mig ! Då kände jag hur alkoholen ville ut ur kroppen, jag sprang därifrån och in i skogen där jag spydde. Jag gick tillbaka och vände ryggen mot honom, då la han sig bakom mig och höll om mig och sa återigen att han tyckte så mycket om mig . Sen kommer jag inte ihåg mer av den kvällen.
Men efter det så förändrades allt, han försökte sabba mellan mig och Ante, så jag bad honom dra åt helvete.
Efter några månader så började jag få sms om att han skulle ta livet av sig om vi inte började umgås igen. Att han älskade mig och att jag va det enda i hans liv som hade någon betydelse. Då hade jag och Ante gjort slut, men jag hade fortfarande absolut inga känslor för honom. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag sa bara att jag tyckte om honom också.
Natten till min 17 års dag så började jag få flera sms om att jag hade sett honom för sista gången och att han skulle hoppa framför tåget imorrn, och att jag inte alls älskade honom som jag sa.
Jag låg vaken hela natten och grät, allt va mitt fel, om han hoppade så skulle han göra det för att jag inte älskade honom , jag skulle få leva med tanken att jag dödat honom... Dagen efter så gick jag till våran mentor och berättade hur det var, jag bara grät och grät, kuratorn kom och Christian (som inte tagit livet av sig) kom , han började gå hos kuratorn och det mesta löste sig. Men jag kommer aldrig mer i mitt liv våga komma honom så nära som vi faktiskt stod varandra.
